Dagen då tårarna kom...
Det var en fin dag, vi tog bilen, vi åkte länge... vi stannade vid ett stenhus, en snäll kvinna öppnade och sa att valparna var där nere, på nedervåningen...
Vi, jag min mamma och min styvpappa Mats gick ner för den knarrande trä trappan... Väl där nere var de små svara söta bollar, ett moln av berner sennen valpar... Mamma och Mats som gick först hamnade mitt i ett hav med valpar, alla sprang emot dem...
Förutom en, han va tjock, han var vinglig som bambi på hal is, halkade och skuttade fram emot mig... Han var den enda som kom till mig och jag hade honom i famnen hela besöket. Han var vit på huvudet, vitast av alla så de andra skrattade när Mats sa att han såg ut som om han hade blivit träffad av en mås skit på huvudet. Då de som födde upp dem döpte alla så hade även den här hunden ett namn, han var förstfödd och fick namnet Dolf, mamma sa att det påminde henne om Dolf Lundgren, någon jag än i dag inte vet vem det är... Mamma och Mats ville ha en annan hund, Disel. jag va fast bestämd på att jag ville ha Dolf, för han var den enda som kom fram till mig och han va som mig tjock och lite ensam...
Vi kom hem med Dolf, fast han fick namnet Honeymix Diamond, vi kallde honom Cezar, för mig var han lillebror...
Lillebror blev min bästa vän, han var med när jag va lycklig, han var med mig när jag var ledsen, jag grät biland i hans päls,,, han låg stilla i timmar för mig, vi delade mat, detta väldigt ofta, ibland planerat, ibland var smörgåsen bara borta ;) Han sprang alltid emot mig när jag kom med, la sig bredvid mig i soffan och han gav mig alltid en kärlek så speciell, så svår att finna någon annan stans...
I morse fick jag det samtalet jag inte ville ha...
Lillabror har varit väldigt dålig men han har alltid kämpat sig fram men nu var hans resa över, han hade mått dåligt sen söndags natt och det gick inte över... Lika så för Bäbis (Zafir), som pyskiskt inte skulle klara av den ensamhet som lillebror hade lämnat efter sig...
Fick i dag säga hej då till min lillebor och min bäbis något av det jobbigaste jag varit med om... Tårarna har runnit hela dagen, fortsätter lika så i kväll... jag ser min mamma och Mats som detta tar hårt på, för dem gråter jag med...
Saknaden efter lillebror är stor... Större än någon annan saknad just nu...
Lillebor och bäbis somnade in lugnt i dag vid 10.00... Kan fortfarande inte förstå hur detta kunde hända, känns inte verkligt, samtidigt som det gör det genom alla de tårar som rinner ner för min kind... Livet går vidare, de finns med mig i mitt hjärta och i alla minnen de gav mig under nästan 9 år...
Vi, jag min mamma och min styvpappa Mats gick ner för den knarrande trä trappan... Väl där nere var de små svara söta bollar, ett moln av berner sennen valpar... Mamma och Mats som gick först hamnade mitt i ett hav med valpar, alla sprang emot dem...
Förutom en, han va tjock, han var vinglig som bambi på hal is, halkade och skuttade fram emot mig... Han var den enda som kom till mig och jag hade honom i famnen hela besöket. Han var vit på huvudet, vitast av alla så de andra skrattade när Mats sa att han såg ut som om han hade blivit träffad av en mås skit på huvudet. Då de som födde upp dem döpte alla så hade även den här hunden ett namn, han var förstfödd och fick namnet Dolf, mamma sa att det påminde henne om Dolf Lundgren, någon jag än i dag inte vet vem det är... Mamma och Mats ville ha en annan hund, Disel. jag va fast bestämd på att jag ville ha Dolf, för han var den enda som kom fram till mig och han va som mig tjock och lite ensam...
Vi kom hem med Dolf, fast han fick namnet Honeymix Diamond, vi kallde honom Cezar, för mig var han lillebror...
Lillebror blev min bästa vän, han var med när jag va lycklig, han var med mig när jag var ledsen, jag grät biland i hans päls,,, han låg stilla i timmar för mig, vi delade mat, detta väldigt ofta, ibland planerat, ibland var smörgåsen bara borta ;) Han sprang alltid emot mig när jag kom med, la sig bredvid mig i soffan och han gav mig alltid en kärlek så speciell, så svår att finna någon annan stans...
I morse fick jag det samtalet jag inte ville ha...
Lillabror har varit väldigt dålig men han har alltid kämpat sig fram men nu var hans resa över, han hade mått dåligt sen söndags natt och det gick inte över... Lika så för Bäbis (Zafir), som pyskiskt inte skulle klara av den ensamhet som lillebror hade lämnat efter sig...
Fick i dag säga hej då till min lillebor och min bäbis något av det jobbigaste jag varit med om... Tårarna har runnit hela dagen, fortsätter lika så i kväll... jag ser min mamma och Mats som detta tar hårt på, för dem gråter jag med...
Saknaden efter lillebror är stor... Större än någon annan saknad just nu...
Lillebor och bäbis somnade in lugnt i dag vid 10.00... Kan fortfarande inte förstå hur detta kunde hända, känns inte verkligt, samtidigt som det gör det genom alla de tårar som rinner ner för min kind... Livet går vidare, de finns med mig i mitt hjärta och i alla minnen de gav mig under nästan 9 år...
Kommentarer
Postat av: Malin
Vad jobbigt för dig!
Mamma berättade igår...
Det är så synd att de skulle dö...
Postat av: Morfen
Skickar en stor varm kram!!
Postat av: Cicci
Stackars min lilla gumma! =( Massa pussar och kramar till dig!
Trackback
